Jan Fridegård

Motiveringen när Jan Fridegård fick "Lilla Nobelpriset" 1967: "För hans sakliga genomlysning av ett inre öde, så som det formats under samhällets tryck och för en andlig spännvidd i linneansk och swedenborgsk tradition"

Fridegårdsstayn

Fridegårdsstatyn av Rune Rydelius står vid ingången till Fridegårdsparken från Västra Ringgatan. Statyn invigdes den 12 september 1992.

En särskild Fridegårdsstiftelse hade efter tre års arbete lyckats samla in tillräckligt mycket pengar för att förverkliga denna hedersstaty av stadens store författare. Konstnären Rune Rydelius är bosatt i Löt i Enköpings kommun.

Många har tagit den till sitt hjärta - statyn av Jan Fridegård som sedan den 12 september 1992 står på Västra Ringgatan, i anslutning till Fridegårdsparken i Enköping. Jan Fridegård i brons har blivit ett kärt inslag i gatubilden. Han står där, lutad mot en granitsten med en uppländsk enebuske bredvid, som om han alltid funnits där. Det är många som dagligen har sin väg, gående, cyklande eller i bil, förbi Fridegård. De kan slänga en blick, nicka till hälsning och känna en glädje att stadens och bygdens författare förevigats på detta fina sätt. Många är också de som kommer enbart för att se statyn. Det är ett konstverk och det är väl självklart att det ska se ut just så här. Eller?

För Rune Rydelius började skapandet redan 1990 då han fick uppdraget. Oj, tänkte han, Jan Fridegård, död sedan 1968, författare till Lars Hård och många fler bra böcker – hur såg han ut? Och hur ska en bra staty av honom se ut?

Rune läste hans böcker, han pratade med folk som känt, sett och träffat Fridegård. Han besökte platser där Jan bott eller som han visste Jan tyckte om. Gåde i Boglösa besökte han ofta under processen. Fridegårds dotter Aase kunde berätta och hon hade många bilder på pappa Jan. En figur började ta form i konstnärens huvud. Från huvud till händer är inte avståndet långt för Rune. De första ”skisserna” skapades. Av lera och gips, ståltråd och pappbitar. Ska han vara porträttlik? Han var en stor karl, nästan två meter lång. Men Aase sa att Jan ofta kände sig för stor och lång, han ville liksom förminska sig, böja ner sig, la ena armen över midjan.

Jan Fridegård var en allvarlig man, sa många, och det kunde Rune se på alla bilderna. Men han var ju också en musiker och sångare. Ögonen – allvarliga men milda. Näsan – karaktäristisk i profil och en bestämd mun. Rune gjorde många skisser av Jans huvud och ansikte.

Jans stora naturintresse och förankring i det syduppländska landskapet, hur fångar man det, frågade sig Rune. Kan man göra en skulptur med Fridegård liggande i gröngräset? Eller ska han få luta sig mot en gärdsgård? Det där med gärdsgård hade Rune länge kvar som ett huvudspår. Men det kanske blir svårt med stabiliteten och den ska ju stå vid en stadsgata. Rune gav sig ut i Löt, där han bor, och letade efter en gråsten som Jan kunde luta sig emot. Det var åtskilliga stenar han besiktade och prövade. Hade de rätt utseende? Var de lagom stora och stabila? I Eneby på familjen Höljers mark hittade han till slut ”den rätta” stenen.

Skisserna blev många innan Rune var framme vid att förstora några till full storlek. Hans skapande process pågick i cirka två år. Då kände han sig nöjd. Men även efter det kunde han vakna och svettas: Blir det verkligen bra? Är det Jan Fridegård jag fångat? Vad kommer de som kände honom att tycka och känna?

Invigningsdagen kom. För de allra flesta blev det kärlek vid första ögonkastet. Nog är kroppen skrynklig och konstig men visst är det Jan Fridegård. Och titta, han har en tussilago i handen!

Konstprofessorn Ulf Linde sa i sitt invigningstal: ”Rune Rydelius har givit materialet i denna skulptur något mera än bara en form, i formen finns en likhet som går utöver det rent porträttlika, där finns en del av det man uppfattar bara som en glimt i ögonvrån, en aning, något som man inte kan uppfatta bara med förnuft och vilja”.

Fler bilder?

I bildgalleriet finns fler bilder från orter och platser förknippade med Jan Fridegård.
815
824
845